EvaSusannes hemsida

Livet är ett mirakel!

Sagan om livets början.

Herren svävar runt i sin himmel. Ibland sätter han sig på sin tron och sen svävar han igen. Tronen är gjord av trä och har inga kuddar så den är inte särskilt bekväm att sitta på. Dessutom blir det kallt och blåsigt mellan spjälorna. Och att bara sväva runt i tomheten i tidernas evighet är inte särskilt inspirerande. Herren skulle vilja sucka och lägga pannan i djupa veck och säga:
”Håhåjaja vad det är tråkigt att bara sväva och sitta, sitta och sväva. Men jag har ju ingen panna att vecka och egentligen varken svävar eller sitter jag. Bara på låtsas. Allt är bara på låtsas. Inte ens jag själv existerar. Jag är ingen han och ingen Herre heller för den delen. Jag är bara en enorm kraft och jag vet inte ens hur den kraften egentligen är funtad. Det blir ganska tråkigt och meningslöst till slut att bara vara. Håhåjaja”.

”Kraft! Hallå, hallå! Kraft! Kom hit!” Hela rymden fylls av hans dånande röst och alla änglarna kommer skuttandes. Med kullerbyttor och saltomortaler, hasandes och kasandes hamnar de alla framför Herrens fötter, i hans knä, i det krulliga håret. Fnissiga ljuva änglar med vingar av skirt guld. Den tjocka magen guppar när han skrattar av allt kittlet som blir.
”Hallå på er”, säger han. ”Jag har någonting väldigt viktigt att be er om. Det är så att jag har tröttnat på att bara sväva runt och vara omedveten. Jag vill ta reda på vem jag är, så på sista tiden har jag ägnat mig åt att skapa en ny planet. Ja, faktiskt ett helt nytt solsystem där en alldeles speciell planet finns som jag kallar för Jorden. Visste ni det? Har ni lagt märke till min skapelse?”

Nej, ingen ängel hade lagt märke till detta. De hade inte haft tid att upptäcka några förändringar alls. Deras tillvaro var helt uppfylld av härlig och sorglös lek.
För att visa dem, öppnar Herren en liten lucka i himmelsammeten. Alla änglarna trängs och knuffas för att titta ner. Oj, så långt borta den var. Det fullkomligt hissnar i magen på dem alla. Och så vacker den var. Alla suckar. ”Fast vi har det allt härligt här i vår himmel”, säger de och skuttar iväg åt alla håll och kanter. Kvar blir bara Herren och två änglar som sitter lite längre bort, tätt intill varandra.

”Nå”, säger Herren och fingrar på sitt långa lockiga skägg. ” Skulle ni vilja hjälpa till lite därnere på jorden? Jag finns ännu inte i de djur och andra varelser som lever där. Det behövs planteras ner lite kärlek. Kanske ni skulle kunna hjälpa till? Ja, jag kommer förstås fråga en massa andra änglar också och skicka ner dem så småningom men först måste någon bana vägen. Någon måste skapa ett spår”.
De två änglarna, som faktiskt heter Adam och Eva, viskar med varandra. De är förstås också helt lyckliga med sin svävande lekande tillvaro och med sin gemenskap med Herren. Visserligen har de alltid känt sig lite annorlunda och utanför änglagruppen på något vis. Kanske det till och med hade smugit sig in lite leda. Det vore skönt att slippa de andras prat och tjatter och evinnerliga spelande på harpor och trumpeter.

Men vad skulle det innebära? Att födas ner på en planet? Det Herren berättar för dem medan de sitter går inte alls att förstå. Lämna detta ljuvliga! Inte få vara Ett! Möta en orm! Äta av ett äpple! Bara för att själva bli Herren. Det sista låter kanske lite frestande men att de till slut ändå samtycker till Herrens vilda egendomliga idéer beror nog ändå mest på att de någonstans i sitt inre har börjat tycka att det konstigt nog är lite långtråkigt i himlen.
”Ok Herren”, säger de. ”Vi ställer upp och gör din vilja. Bara vi får komma tillbaka hit snart igen.”
”Visst”, svarar Herren nöjd, lättad och tacksam. Han hade varit lite orolig att de två inte skulle vilja gå med på hans plan. Fast han låter bli att tala om för dem hur oändligt lång tid det skulle ta att komma tillbaka. Han nämner ingenting om att smärtan skulle bli så oändligt stor (Herren gillar ordet oändlig.) Han talar inte heller om för dem att de totalt skulle glömma sitt ursprung, att de skulle få kämpa. Kämpa och kämpa nästan i oändlighet.

Ja, då så. Då var väl allting klart. Herren kramar om de båda. Jättebjörnkramar. De tar varandra i handen och hoppar ut genom luckan.
”Men vänta! Stopp! Ni måste ha era böcker med er”, hojtar plötsligt Herren. Snabbt skapar han två vackra, tjocka böcker med helt tomma sidor. Två bläckhorn och två gåspennor. Allt singlar ner efter de båda. Så böjer han sig ner och viskar in i deras öron. ”Efter varje liv måste ni komma tillbaka hit och skriva om vad ni har upplevt.”

Adam och Eva susar och faller genom rymderna, försjunkna i djup sömn, helt omedvetna om de stora avstånden och den långa tiden. För dem var det bara som om de tog sig en liten tupplur.

Eva vaknar först och när hon långsamt sträcker på sig känner hon den ljumma vinden smeka kroppen. Ljuva dofter fyller hennes näsa. Gräset omsluter henne som en mjuk matta. Men var kommer alla orden ifrån? Hur vet hon vad som är vad? Hon undrar lite men släpper sedan tanken eftersom det är en sådan stor njutning att befinna sig i en kropp. Hon öppnar ögonen och ser på allt det vackra. Ser mannen som ligger bredvid henne, ser hela den vackra naturen. Där ligger också två böcker med tomma blad. Konstigt, men hon bara vet att där ska de båda skriva någon gång.
Hon låter blicken vandra vidare och tittar plötsligt rakt in i ett par glittrande okynniga ögon. En lång slank slingrande kropp. Ett träd med den ljuvligaste frukten. Ja, nu minns hon något av de instruktioner hon fått av Herren; att hon skulle äta av frukten. Den är verkligen oemotståndlig och ormens ögon lockar också. Hon sträcker ut handen, tar frukten, biter i den och räcker den sedan till mannen som just vaknat.