EvaSusannes hemsida

Livet är ett mirakel!

Silver-rutschkanan

Det är tyst och stilla. Ett varmt mörkblått hav omger honom där han svävar omkring i Kosmos, innesluten som i ett mjukt ulligt moln. Utan att tänka, utan att känna, flyter han stilla runt. Han är bara en liten parvel ännu, en liten plutt.
Eoner av tid rusar igenom honom utan att han märker det. Inget ljud, inget motstånd, inga lukter, ingenting finns att se. Förutom tidens osynliga rörelse är allt stilla. Det är tyst. Allt är frid.

Plötsligt stöter han mot någonting. Han spritter till. Något finns där i mörkret. Det är en båge av silver som sträcker ut sig under honom i en hisnande kurva. Den är lite svagt självlysande och trots att den är enorm i sin utsträckning anar han slutet på den och han kan förnimma hur den böjer sig svagt uppåt där långt bort i fjärran.

Han känner förundrat på den. Lite hård och vass men ändå mjuk och oändligt vänlig. Fylld med kärlek. ”Kom till mig”, säger den. ”Du kan sitta och gunga på mig. Du kan åka kana på mig. Du kan leka.”

Parveln lyfter försiktigt upp ena benet, tar liksom lite sats och sätter sig tillrätta. Det kittlar i magen på honom när han tittar ner i djupet, så farligt men samtidigt så lockande. Det känns väldigt spännande att släppa efter och rutscha iväg. Han behöver inte tveka länge. Ett, två, tre. Iväg bär det, nerför bågen i full fart. Det går så fort att gnistorna yr som i ett riktigt snöoväder. Ner, ner, ner och så lite uppförsbacke i en mjuk sväng. Farten saktar av och han landar i andra ändan av silverbågen. Duns! Kinderna blossar röda. Det blev till och med lite kallt när det gick som fortast. Fast inte där bak. Där var det tvärt om nästan lite för hett av friktionen.

Så spännande och intressant! Det kunde vara både varmt och kallt. Samtidigt. Vilken underbar paradox! Han sätter sig upp igen och tar sats för att åka åt andra hållet. Huiiiiiiih. Efter några gånger blir han riktigt skicklig på att skjuta ifrån så det går fortare och fortare. Några gånger blir det lite farligt. Han tappar nästan balansen och håller på att störta ut i Intet.

På något märkligt vis har han glömt att det var ju från Intet han hade kommit. Att det var i Intet han tills nu hade svävat runt och bara varit. Nu bryr han sig inte ens om att reflektera över varifrån silverbågen hade kommit. Om den kanske hade fötts ur hans omedvetna längtan att inte vara ensam. Det gör ingenting. Tids nog skulle han hinna fundera mycket på detta. Fundera på denna stora fråga: ”Varifrån kommer egentligen silverbågen?” Och det skulle ta en hiskeligt lång tid innan svaret kunde mogna fram; svaret att silverbågen faktiskt var en del av honom själv.

Nu är bara leken närvarande, den fullkomligt berusande känslan att uppleva farten, att uppleva den starka rörelsen. Det är minsann annat än att bara flyta runt i mörkblå bomull!

Farten ökar. Det går fortare och fortare. Nu hinner han knappt vända innan det bär av neråt igen. Han tappar sansen och blir yr i huvudet. Och då.
Då händer det som inte får hända men som ändå måste hända. När han i rasande fart kommer i svängen uppåt, just i slutet av bågen, då är farten så stor att han inte kan stanna.

Hjärtat fastnar i halsgropen. Han har inget att hålla sig fast i längre utan han slår runt och slungas ut i rymden. Runt, i en elegant båge, i en sådan fart att det slår guldgnistor runt honom och guldgnistorna tar fatt i varandras stjärtar och bildar en lika vackert formad båge som silverbågen, fast alldeles guldglänsande.

Parveln blir alldeles häpen och i sin förvåning glömmer han att bli rädd. Han blir hängandes, alldeles stilla, precis i mitten av de två bågarna som höjer sig över och under honom och bildar en cirkel. Fast inte en sluten cirkel. Den är öppen i båda ändarna.

Han blir alldeles varm inombords av lycka över det han skapat. Ett mörkt varmt pulserande Intet, omgivet av två gnistrande bågar. En i silver och en i guld. Han blir så varm att han lyser. Lyser som en diamant som reflekteras i de båda bågarna samtidigt. Han suckar djupt för det är så vackert.

Plötsligt känner han en enorm längtan tillbaka till leken. Tillbaka till den häftiga rörelsen och till den häftiga farten. Han vill vara på båda bågarna samtidigt och spegla sig i deras sken. Låta sig reflekteras och upptäcka vem han är.

Allt har blivit stilla. Alldeles stilla. Men lyssnar han riktigt noga hörs ett vibrerande, en sorts svag ton som sakta växer och växer. Det är bågarna som vibrerar. Också han själv vibrerar i samma takt. Cirklar av ljus strömmar ut från honom. Cirklar där ljuset omvandlas till olika färger och sedan fortplantar sig utåt. Ljuset och färgerna når samtidigt silverbågen och guldbågen. Studsar tillbaka och återkommer till mitten, som en inandning och en utandning. Fascinerad iakttar han skeendet.

Nu formas melodier, tonerna blir flera. Han ser hur tunna trådar går ut från honom själv. Trådar i alla färger som får kontakt med bågarna och sänds tillbaka. De är både i honom och utanför honom, samtidigt. Ljudet ökar, tonerna höjs, allt vibrerar. Kraftigare och snabbare. Hela han fylls av en salighet som bara växer, växer, växer. Och så.

En våldsam explosion. En våldsam outhärdlig smärta som inte går att utstå men som i alla fall utstås. En urkraft inom honom själv slungar ut Alltet i det blå Intet. En födelse så smärtsam och olidlig att den måste begravas djupt inom varje liten enskild del som uppstår vid explosionen. Djup outgrundlig smärta som för en lång tid helt kommer att överskugga saligheten.

Så blir det tyst. Alla smådelar sprids ut i rymderna. Långt, långt, långt ut. Det är som att de två bågarna vidgas och vidgas. Men i mitten finns den som har kvar sin salighet. Som känner smärtan men ändå förstår den. Det är den lille parveln som åkte rutschkana för att det var så spännande med fart och rörelse. Plutten som inte längre är någon plutt. Som bara ÄR.

Välkommen

Att vandra på jorden är ett underbart äventyr. Att ha en hemsida är också ganska äventyrligt.
Här vill jag visa lite av mina målningar, både akvarell och olja, några textilier, lite mandalas plus några "sagor".

Jag skriver också lite om Tantra som är ett ännu större livs-äventyr även om mycket fattas att lära och upplevas.
Ty, blir man någonsin klar med sin "inre och yttre" resa? Jo, den yttre avslutar man ju när man "dör" och lämnar den fysiska kroppen.
Men den inre resan, själens resa, den fortsätter in i evigheten.

Och tur är väl det ty annars vore det ju jättetrist!