EvaSusannes hemsida

Livet är ett mirakel!

Ferdinand

Det är en solig vårdag i april, året är 1833. På den stora tjurfäktningsarenan i Madrid sitter ” el Matador” och det är verkligen ”el Matador” eftersom han är den stora stjärnan på tjurfäktningsarenan. De andra matadorerna benämns med sina namn men det behövs inte för ”el Matador” eftersom alla känner honom.
Med rak rygg vandrar han genom stadens gator och bär sitt ego stolt. Men som för alla som har stora egon, kommer med tiden krav att prestera något ännu bättre. Så när ”el matador” går och funderar, kan han inte komma fram till något annat än att det nu är dags för det stora mötet; mötet med den farligaste tjuren som någonsin har skådats. ” ”El Matador” omtalar detta för direktören, signor Garcia, som naturligtvis tänder på idén eftersom han ser chansen att det stora mötet även kommer att innebära stora intäkter. Signor Garcia skickar genast ut sina medhjälpare för att de skall hämta den farligaste tjuren som går att finna. En dag har hans medhjälpare hittat en plats bland böljande landskap där det enligt ryktet finns många stora tjurar.
För att förstå historien, får vi gå tillbaka några år i tiden då kossan Dolores skall föda sin kalv. Pappa Benjamin står en bit ifrån. Han har medvetet gått bort bakom kullen för att beta tills allt är över, för trots att han är en tjur, är han inte så stursk i vissa situationer. Till slut vågar han sig fram och efter en inspektion inser han med stor glädje att det är en tjurkalv, en tjur som är värd namnet Ferdinand. Pappa Benjamin (som heter så för att han är benig) rusar glädjestrålande till sina tjurvänner för att berätta nyheten.
”Hörru Benis, vad har du att berätta”? Varpå Benjamin först tänkte hur illa han tyckte om att kallas för Benis men i vilket fall så svarade han: ”Jag har blivit pappa och min son skall bli den störste av tjurar”. De andra kunde inte svara emot detta eftersom de visste att inom Benis släkt fanns en förunderlig gen som inom veterinärkretsar kallas för VGS, vilket betyder Varannan-Generation-Syndromet. Detta fungerade som så att Ferdinands farfar var en mycket stor tjur. Sedan kom Benjamin som följaktligen var smal och nu Ferdinand, fortfarande nyfödd men med sina gener skulle han förstås bli mycket stor.
Nu var det så att Ferdinands mamma Dolores egendomligt nog hade en mycket bestämd uppfattning om att Ferdinand skulle bli uppfostrad till att bli en tjur som uppskattade naturen. Varje dag under sin uppväxt fick Ferdinand därför lära sig mer och mer om Moder Jord och den största lyckan av allt var att lukta på blommor. Pappa Benjamin, som inte hade något att säga till om angående Ferdinands uppväxt på grund av mamma Dolores bestämda uppfattning, bad varje kväll till Fader-Moder- Gud att Ferdinand skulle bli den farliga tjuren som hade funnits tidigare och att Ferdinand en dag skulle få bli stjärna och kallas till den stora tjurfäktningsarenan för att på det viset kunna trycka till de andra tjurarna som hade oförskämdheten att kalla Benjamin för ”Benis”.
Så var alltså dagen kommen då herrarna från Madrid kom för att inspektera ägarens tjurar. Ferdinand, som var totalt ointresserad, ägnade sig åt sina blommor. Han satte sig ned lite oförsiktigt och där fanns redan tidigare en bålgeting som stack Ferdinand på hans allra ömtåligaste del. Ferdinand gav upp ett bröl som fick hela naturen att bli förvirrad, så förvirrad att vissa fåglar började flyga upp och ner. Ferdinand plöjde stora fåror i marken. Stenmurar krossades och herrarna från Madrid skrek upphetsat ”vi har funnit honom”.
Affären klarades snabbt upp med ägaren, som fick en påse guldmynt som betalning. Herrarna från Madrid skulle återkomma för att hämta Ferdinand veckan därpå. Tillbaka till Madrid informerades ”el Matador” om vad de funnit och snabbt spreds ryktet i staden om den förestående kraftmätningen.
Affischer trycktes upp där det stod med stora bokstäver om mötet mellan ”El Matador och den fullkomligt vansinnige tjuren Ferdinand”. Biljetterna såldes slut på en dag. (Det var faktiskt då som någon begåvad person insåg möjligheten i att göra snabba pengar, det vi nu kallar ”svarta börsbiljetter” som alltså innebar att personen köpte på sig ett flertal biljetter för att sedan sälja dem med mycket god förtjänst.)
Åter till Ferdinand. Efter en vecka kom en stor kärra dragen av två oxar för att hämta honom. Ferdinand förstod inte så mycket av allt ståhej men han klev upp på kärran som sedan sakta drogs genom byarna. Ryktet om den farlige Ferdinand hade redan spridits och överallt där kärran passerade, stod människorna på respektfullt avstånd och iakttog den farlige tjuren, förutom några barn, som dristade sig ända fram till kärran. De kastade blommor och gräs till Ferdinand, för barnen såg ingen farlig tjur utan tvärtom en mycket stillsam och snäll tjur. Dessa barn fick sedan skäll av sina föräldrar som ansåg att de hade utsatt sig för en stor fara, men så är det ju. Barn ser en sak medan vuxna ser det som ryktet sagt.
Så kom äntligen den stora dagen då den fantastiske ”el Matador” skulle möta den vansinnigt farlige tjuren Ferdinand.
Redan tidigt på dagen fylldes tjurfäktningsarenan av förväntansfulla åskådare. Ferdinand fick tillbringa sin tid i en spilta. Det var rätt så mörkt och skötarna höll sig på respektfullt avstånd från Ferdinand.
Ute på tjurfäktningsarenan steg den mångomtalade ”el Matador” ut följd av ett mycket stort bifall. Han vandrade runt arenan med rak rygg och bugade sig inför åskådarna. En signorita kastade en blombukett som ”el Matador” elegant fångade med ena handen varpå han vandrade ut till mitten av arenan, beredd att möta sitt öde. Under tiden hade man motat Ferdinand till en stor port som sakta öppnades. Ljuset som mötte Ferdinand blev mycket starkt, så han stod där en stund och väntade på att ögonen skulle vänja sig. Publiken som satt mitt emot den stora porten skrek till av hänförelse, för något så kraftfullt i tjurväg hade man aldrig tidigare skådat. ”El Matador” började svettas och benen skakade.
Ferdinand, som nu hade vant sig med ljuset, såg framför sig en man i vackra kläder som höll en blombukett framför sig, och Ferdinand tänkte: ”blommorna är till mig” Snabbt sprang han fram mot mannen, Publiken skrek och ”el Matadors” knäskålar klapprade mot varandra som kastanjetter men resten av matadoren var stel av skräck, och han såg döden komma instormande.
Ferdinand bromsade in i ett moln av sand och damm precis framför matadoren. Han satte sig på bakhasorna och började lukta på blombuketten som fanns i matadorens hand. I detta ögonblick släppte förlamningen hos ”el Matador”. Han slängde buketten på marken, drog fram sin mantilla för att därmed få fart på Ferdinand. Men ack nej. Ferdinand brydde sig bara om sina blommor. Publiken började skrika och bua.
”El Matador” såg fiaskot komma med stormsteg och i sin förtvivlan slet han upp sin skjorta och blottade sitt nakna bröst och där framträdde en tatuering med en ros och namnet Dolores. Ferdinand tittade förundrat på bröstet och tänkte att även matadoren tyckte om hans mamma ( för är det så att ni glömt det, så var Dolores Ferdinands mammas namn) Med sin sträva tunga slickade Ferdinand mannens bröst från naveln upp till ansiktet. ”El Matador” föll ihop i en hög. Fiaskot var totalt. Publiken kastade in sina sittdynor på arenan och krävde pengarna tillbaka. Ferdinand baxade man ut och slängde honom på gatan. En sådan tjur ville man inte se, så Ferdinand fick ensam lukta sig hemåt ty om det var något som var utvecklat hos Ferdinand så var det luktsinnet.
På arenan vaknade sakta den ”före detta el Matador” till liv och han kände en doft som det var många år sedan han sist kände och det var doften av blommor. Han tog buketten i sin hand och drog sakta in den ljuvliga blomdoften. Samtidigt fick han en inre bild av en liten pojke som satt i sin farmors trädgård och luktade på blommor och den pojken var lycklig.
I detta nu bestämde han sig för att ta reda på var Ferdinand tagit vägen, så han lämnade tjurfäktningsarenan i sina dammiga kläder och frågade människor om de sett en tjur promenera iväg. Ingen kände igen honom (för den tidigare ”el Matador” var en riktig sprätthök som gick med näsan i vädret) Han var tacksam över sin anonymitet.
Några timmar senare i kvällsmörkret hade Jose-Maria, vilket var matadorens rätta namn, hunnit upp Ferdinand, som blev glad att få se mannen med blombuketten som fortfarande fanns i hans hand. Vid middags tid nästa dag hade de båda hunnit fram till de böljande kullarna där Ferdinand hörde hemma.
Jose-Maria som under sin år som tjurfäktare hade tjänat ihop en hel del pengar köpte lite land av Ferdinands ägare och där förblev han lycklig och tacksam över att ha fått möta Ferdinand, tjuren som fick honom att åter igen känna dofter.

Välkommen

Att vandra på jorden är ett underbart äventyr. Att ha en hemsida är också ganska äventyrligt.
Här vill jag visa lite av mina målningar, både akvarell och olja, några textilier, lite mandalas plus några "sagor".

Jag skriver också lite om Tantra som är ett ännu större livs-äventyr även om mycket fattas att lära och upplevas.
Ty, blir man någonsin klar med sin "inre och yttre" resa? Jo, den yttre avslutar man ju när man "dör" och lämnar den fysiska kroppen.
Men den inre resan, själens resa, den fortsätter in i evigheten.

Och tur är väl det ty annars vore det ju jättetrist!