EvaSusannes hemsida

Livet är ett mirakel!

Sagan om den frågvisa själen.

Det var en gång en liten själ. Ja, så värst liten var han kanske inte eftersom alla själar är stora, alltså lika stora men det här var en liten själ så till vida att han inte hade varit nere på Jorden i fysisk kropp så många gånger. Just nu befann han sig på Kausalplanet och hade just slutat skolan, en av de första klasserna i den Högre Skolan. Han hade alltså trots allt kommit en bra bit i sin utveckling.
Nu var snart dags för honom att födas ner i en ny kropp, med en ny identitet och personlighet, långt där nere på den skimrande blå planeten. Det fanns så mycket att fundera på innan dess och han förstod plötsligt att han nog hade missat ganska mycket under sin långa tid i skolan. Upprepade gånger hade han smitit från sina lektioner och i stället sprungit längst bort på skolgården för att titta i den stora kikaren. Det hade varit alldeles omöjligt för honom att hålla sig borta från den, trots att det nästan var förbjudet att vara där. Varför det var bara nästan, visste han inte riktigt.
I alla fall fick man nalkas kikaren med stor vördnad kändes det som, ty det berättades att för länge, länge sedan hade självaste Eros använt den för att kika ner på Jorden. Det var då, när han hade fått syn på den vackra Psyke och förälskat sig i henne. Det påstods till och med att det var därför han hade fått så bråttom ner på Jorden. Han hade tydligen inte brytt sig om att vänta på signal från Herren. Han hade inte heller låtit sig födas ner på det vanliga sättet i en liten spädbarnskropp. Nej, bara piff, poff, ner i en vuxen manlig kropp.
Nej men, tänkte själen, så kan det inte ha varit. Allt måste väl ha skett på rätt sätt? Allting är ju rätt. Det var något han verkligen fått sig itutat i skolan. Hur knasigt eller fel någonting än verkar, är det alltid precis så det ska vara. Det där som sägs om Eros, att han gjorde fel, det måste bara vara skvaller.
När själen tänkte på Eros, blev det också att tankarna vandrade vidare till Herren. Varje gång den här själen tänkte på Herren, blev det samma reaktion inom honom. Det där både enkla och svåra ordet som egentligen inte kan finnas men som är tänkt att beskriva det där underbara, outtryckbara och oförståeliga. Han blev ledsen och glad. Längtig! Alldeles het och kall samtidigt. Han längtade så enormt efter att få träffa Herren. Det var nämligen något han tänkte och funderade på. Det var något som han inte kom till rätta med. Det gällde själen.
De hade inte fått lära sig så mycket om den i skolan. Eller hade han kanske varit ute och fnattat just under den lektionen? Han minns bara det första de fick lära sig: Själen är tredelad.
Jaha, men varför det då? Och varför hette de tre olika delarna just det Högre Andliga Jaget, Självet och det Mentalt Abstrakta?
Han smakade på orden. Det var konstiga ord, mycket konstiga ord! Det var i alla fall detta han ville prata med Herren om. Men, var kunde han träffa Herren? I himlen förstås. Men i vilken himmel? Det fanns ju så många! Det måste vara i den allra Högsta Himlen. Därför gick han till den långa trappan med höga trappsteg som ledde både uppåt och neråt. Han tittade åt bägge hållen. Oj, så det hisnade i magen.
Han började gå uppför trappan, lite tvekande. Går det verkligen för sig att komma och störa Herren? Han är nog alldeles förskräckligt upptagen! Långsamt gick själen steg efter steg. Här och var delar sig trappan åt olika håll. Det är inte så lätt att veta vilken trappa han ska välja men han försöker att använda sin intuition, vilket inte alltid är så lätt. Han mindes från skolan att det var viktigt att följa sin intuition. Lärarna hade verkligen tryckt på detta.
Trappan bara fortsatte och fortsatte. Han började bli lite trött i benen. Konstigt förresten att han är helt ensam, att inte några andra är ute och går. Fast de kanske är i en annan frekvens så att han inte ser dem. Så enkelt är det nog. Själen suckade. Han började bli både trött och hungrig plus att han hade en gnagande oro över att han gjorde något som var fel.
Det Mentalt Abstrakta, det Mentalt Abstrakta, upprepade han högt för sig själv. Det var det han ville fråga om. Självet, Översjälvet, vad hette nu det sista? Han lät blicken gå uppåt, ungefär som om Självet skulle finnas någonstans däruppe ovanför honom. Då såg han att det inte fanns något slut på trappan!
Han satte sig ner på en avsats för att vila lite och han kände sig så trött, så trött. Kanske det inte var så viktigt att förstå de där orden? Kanske det inte gjorde någonting? Och förresten, tänkte han helt plötsligt. Hade man inte sagt något om att man glömmer bort alla kunskaper man har, när man föds ner i en fysisk kropp? Om det var så, fanns det ju ingen som helst rimlig anledning till att gå i dessa trappor för att få träffa Herren och fråga. Man kanske inte ens fick träffa honom!
Jo, det fanns förstås en anledning. Det skulle vara så otroligt ljuvligt att äntligen få stå ansikte mot ansikte med Herren. Hela hans själ skälvde till när han tänkte detta. Samtidigt blev han bara tröttare och tröttare.
Nu borde jag nog gå vidare, tänkte han. Jag ska bara vila en liten, liten stund till. Han lutade sig bakåt och slöt ögonen. Somnade. Drömde.
Drömde hur han svävade ner genom rymderna. Kroppslös. Tyngdlös. Letade sig fram till just den rätta platsen i just den rätta tiden och följde med in.
Allt blev svart. Ett nytt embryo hade börjat växa.

Välkommen

Att vandra på jorden är ett underbart äventyr. Att ha en hemsida är också ganska äventyrligt.
Här vill jag visa lite av mina målningar, både akvarell och olja, några textilier, lite mandalas plus några "sagor".

Jag skriver också lite om Tantra som är ett ännu större livs-äventyr även om mycket fattas att lära och upplevas.
Ty, blir man någonsin klar med sin "inre och yttre" resa? Jo, den yttre avslutar man ju när man "dör" och lämnar den fysiska kroppen.
Men den inre resan, själens resa, den fortsätter in i evigheten.

Och tur är väl det ty annars vore det ju jättetrist!