EvaSusannes hemsida

Livet är ett mirakel!

Besök hos planetanden.

Var det i drömmen som jag hörde att någon ropade? Jag ligger stilla i sängen och skärper hörseln. Nej, nu är jag helt vaken och ropet hörs igen så det kan inte ha varit någon dröm. Motvilligt sätter jag mig upp i sängen. Kroppen känns alldeles mörbultad men det har sin naturliga förklaring, eftersom jag fnattat runt i skogen på älgjakt nästan hela veckan. Fast jag jagar förstås inte älgarna utan går mera runt för att varna dem för de riktiga jägarna. De som sitter i torn och gömmer sig bakom granris, med gevär på axeln och radio i fickan.
”Hallå, hallå, jägare nummer tolv anropar. Älg har siktats på myren till vänster. Hallå, hallå….knaster…..kom.” Så håller de på och ropar till varandra. Hundar flåsar runt på marken och skäller oavbrutet. De stackars älgarna blir alldeles förvirrade och tappar lite av sin ståtliga värdighet.
”Kom till vår gräsmatta”, ropar jag tyst till dem, ”där blir ni inte skjutna!” Jag har knallröda regnkläder på mig för att inte bli tagen för en älg av misstag. Även om jag försöker undvika kontakt med jägarna, ser de mig ibland och de blir inte alls glada. När de börjar väsa åt mig att jag inte får vara i skogen under älgjakten, ja, då ler jag mitt vänaste leende och säger: ”Är det älgjakt nu! Redan! Det hade jag ingen aning om. Då ska jag genast gå hem. Ursäkta!” Och så går jag vidare medan jag sjunger på ”Härlig är jorden”.

Men nu är det natt och någon ropar och jämrar sig lite, gråter. Jag går upp ur sängen och fram till fönstret, tittar ut i natten. Det är en stjärnklar höstnatt, alldeles mörk, ingen måne. Det är alltid lika fascinerande att drömma sig bort bland stjärnorna men den här natten blir jag distraherad av att något kittlar på min hand. En jättespindel? Jag rycker till men det är ingen spindel. Det är en liten älva, alldeles rödögd och snorig. Tårar glittrar på hennes små kinder, pannan är svettig. Det är den vackraste lilla älva jag någonsin sett. Hon är klädd i en skir liten klänning i något sorts rosa organzatyg. Håret är knallrött, vilt och lockigt och det står åt alla håll. På fötterna har hon tjocka gula raggsocker med hål på bägge stortårna.
”Men kära lilla gumman, vad gör du härinne i mitt fönster?”
”Jag följde med dig i skogen”, snyftar älvan. ”Jag råkade somna i vantarna du har i din ficka. De var så mjuka och gosiga. Vilken tur att du har vaknat. Det är bråttom. Du får lov att följa med mig ut i skogen. Nu, genast. Skynda dig!” Hon snyter sig i klänningsfållen och börjar hoppa i min hand av otålighet.

Efter en kort liten stund har jag klätt på mig och vi är på väg ut i skogen. Lustigt nog behöver jag ingen ficklampa. Jag ser alldeles klart ändå, trots att det är beckmörkt. Älvan sitter på min axel och vinkar glatt till några älgar som står och mumsar på frostbitna vildäpplen. Det går undan i en väldig fart. Snart känner jag inte igen mig. Jag springer, fortare och fortare, jag nästan lyfter från marken. Täta dimmor sveper nu runt träden och förebådar gryningen.
Älvan har börjat sjunga med en späd röst som sprids över hela skogen. Den genomtränger dimman och når de höga bergen. Ja, den når nästan ända till solen. På något vis blir hon och jag ett. Vi blir också ett med sången som svingar sig ut i rymden. Så når vi fram till det allra högsta berget, som värmer sig i morgonens första solstrålar.

Högst upp på toppen sitter en ande och gråter, tyst och stilla. Tårarna rullar ner för dess kinder, rinner ner på marken, bildar små rännilar som samlas till bäckar som letar sig ner utmed bergets sidor.
”Åh, nu förstår jag varför du hade så bråttom”, viskar jag till älvan. Älvan nickar men slutar inte att sjunga. Sången når anden som en smekning och den tittar upp och ser den lilla älvan. Strax sitter älvan bredvid och tittar ivrigt upp i andens förgråtna ansikte.
”Hej”, säger hon. ”Är det du som är Planetanden?”
Anden ser ner på älvan med stora milda ögon, fyllda av kärlek men också med stor sorg.
”Kära lilla barn. Så vackert du sjunger. Är du äntligen här? Jag har längtat så efter dig.”
Älvan slår armarna om anden, så gott hon nu når och kramar hårt. Hon nästan gråter hon också men så tittar hon tillbaka med ögon som glittrar av glädje. Själv kan jag inte låta bli att fnissa lite. Det är ju väldigt känsloladdat och romantiskt.
”Älskade Planetande. Jag har så mycket att berätta för dig”, säger älvan. ”Trots att det just nu är totalt kaos på din jord, börjar den alltmer fyllas med kärleksfulla människor i alla skrymslen och vrår. Det har tänts många ljus och det finns nu många som både älskar och förlåter. Det är snart fullbordat.”

Här tystnar älvan och rodnar. Så fåniga högtidliga ord hon säger. Hon vet också att allt inte är helt sant. Det vet Planetanden också. Än är det värsta kvar.
”Men”, säger älvan ivrigt. ”Sedan kommer ljuset tillbaka i sin helhet. Det vet jag nu och jag förstår det också. Det är bara att invänta den rätta tiden. Torka dina tårar, Planetande, och gråt inte mera. Vi är många, ofantligt många, som älskar dig.” Jag nickar instämmande och känner hur hjärtat svämmar över av kärlek och rörelse.

Älvan kramar anden en sista gång som sedan långsamt tonar bort och blir osynlig. Älvan och jag blir åter ett med sången som svingar sig genom rymderna. Plötsligt står jag ensam i skogen därhemma. Älgarna sväljer sina sista äppeltuggor och lufsar bort över myren. De första bilarna kommer åkandes på skogsvägarna. Dörrar slår, hundar skäller. Själv känner jag att jag är fruktansvärt hungrig. Det ska bli gott med ostmacka och kaffe.

Välkommen

Att vandra på jorden är ett underbart äventyr. Att ha en hemsida är också ganska äventyrligt.
Här vill jag visa lite av mina målningar, både akvarell och olja, några textilier, lite mandalas plus några "sagor".

Jag skriver också lite om Tantra som är ett ännu större livs-äventyr även om mycket fattas att lära och upplevas.
Ty, blir man någonsin klar med sin "inre och yttre" resa? Jo, den yttre avslutar man ju när man "dör" och lämnar den fysiska kroppen.
Men den inre resan, själens resa, den fortsätter in i evigheten.

Och tur är väl det ty annars vore det ju jättetrist!