EvaSusannes hemsida

Livet är ett mirakel!

Intervju med Herren.

Den här dagen är den absolut bästa dagen för att göra en intervju med Herren. Det är en frisk vårvinterdag. Natten har varit kall och ar lämnat frost och skare på snön. Solen har dock snabbt värmt både djur och natur. På husväggen trängs massor av flugor som verkar komma från ingenstans. Jag sitter och tuggar på min pennstump. Nej, där ljuger jag så det dånar. Jag sitter nämligen vid pianot när jag plötsligt får den här idén att göra en intervju med Herren.
Hur bör jag bäst förbereda mig inför det kommande mötet? Jag har redan kollat med linjen uppåt om en passande tid. Just efter lunch är det lagom. Herren är förstås alltid närvarande och tillgänglig men jag inbillar mig att vid ett sånt här speciellt tillfälle som en personlig intervju, är det mera passande och högtidligt att ha en avtalad tid.
Att spela Bach, c-moll-partitan, är nog bra för att skapa speciella vibrationer. Sinnen och tankar rensas. Det ska bli riktigt spännande. Lunchen får bli extra lätt. Bara frukt och mysli. Naturligtvis inget kaffe! Det får vänta till efteråt. Jag ska inte förbereda några frågor. Det känns viktigt att komma helt nollställd så att jag inte hindrar Herren från att säga just det han vill.
Platsen är förstås given. Ute på myren, på ön, i min lilla grop. Herregud så otålig jag är på att komma iväg. Tiden? Rätt? Jo, tallen som står där ute bredvid gropen, ger skugga om jag kommer för tidigt.

Så är det då äntligen dags. Förväntansfull vandrar jag iväg med sittunderlägg och skrivhäfte under armen. Grannens katt hukar under staketet. Den hoppas väl att någon liten mus ska komma trippandes i snön. Det droppar från taken. Snön knastrar under stövlarna. Här och var tittar barmarken fram. Jag lufsar fram genom skogen i mina slufsiga vardagskläder. Herren får ursäkta att jag inte har klätt mig fin. Fast det gör förstås detsamma ty Herren om någon ser ju mera till det inre. Hoppas att mitt inre duger.
Det är svårt att låta bli att tjuvstarta med mina frågor. Det vill säga att tänka på vad jag skulle kunna fråga om. Aja, baja, jag får försöka leda tankarna åt andra håll.
Jag hejar lite förstrött på Stordevan. Hon har ny solklänning på sig som prasslar när vinden blåser genom de torra löven. Slänger lite kärlek till den stackars skövlade skogen som ligger övergiven, stympad och våldtagen av den stora maskinens väldiga framfart. Doften av gran och tall finns fortfarande kvar i marken. Jag sniffar in den genom mina näsborrar och förs i ett nu till barndomens ljuva somrar på den stora ön i havet.
Små ulliga moln tassar fram på den knallblå himlen. Jag trampar genom granris och snubblar över alla grenar och stockar. Marken ångar i solvärmen. Här och där knastrar snön. Det är som att kliva i spettekaka. Fingrar och öron fryser i snålblåsten. Det känns jättespännande.
På myren är det lätt att gå. Tjälen gör marken hård och fast. Bara här och var är det lite geggigt. Jag ser plötsligt något mellan träden vid myrkanten och hoppar till. Är det kanske fler som vill komma till intervjun? Den kalla vinden blåser från ”rätt” håll. Det blir lä i min grop. Inga djurspår i snön idag heller. Vart har alla älgar och rådjur tagit vägen? Så går jag igenom granöppningen, kryssar mellan isbelagda vattenpölar. Upplever barnets förtjusning när jag testar om isen håller och den krasar sönder. Äntligen är jag framme.
Jag sätter mig tillrätta i gropen och suckar djupt av välbehag. Känner solens värme, stillheten. Bara en bil hörs långt borta. Jag sluter ögonen en stund för att sedan börja. På något sätt känner jag på mig att Herren är glad och skrattar. Den del av Herren som är här just nu för att svara på mina frågor. Några ljungtuvor får tjäna som bord. Glasögonen måste av. De får luta sig mot lite lingonris. Andas djupt! Slappna av, rak ryggrad!
- ”Hej Herre, är du beredd?”
- ”Javisst, det är jag alltid men du måste nog förbereda dig lite till. Försök nu sitta stilla en liten stund och låt tankarna bara fara. Känns solens värme, andas in vinden. Lyssna på alla småljud och dofter. Njut.”
- ”Jag vill så gärna krama om dig, Herre. Krama hela jorden.”
- ”Du kramar mig genom att vara kärlek. Ha kärlek till allt. Du kan i tankarna krama blommor och träd, berg och stenar, spindlar, ja, allting. Sprid ut dig över hela jorden.”
- ” Åh. Jag förstår hur du menar. Det är som att jag vill kasta ut mig i hela rymden. Det finns en sångtext som börjar så här: Jag kastar min glädje till himlen.” En liten stund går. Så har jag inte tålamod att vänta längre.
- ”Nå, vad har du för frågor? Känn efter.”
- ”Vägen är så lång, Herre. Det är så frustrerande för oss människor att det tar sån evigt lång tid att komma tillbaka till dig. Att det känns så svårt. Jag vet ju att tiden egentligen inte existerar men vad hjälper det oss egentligen att veta det? Varför är livet så svårt?”
- ”Vägen upplevs som lång för att allting alltid är en väg. Vägen kommer alltid att finnas. Målet finns inte någon annanstans. Målet är. Vägen är målet, här och nu. Varje sekund, varje händelse, varje tanke, känsla är ett mål i sig. Människan har bara att vandra och göra så gott som möjligt. Vara positiv.”
- ”Men vad innebär det att vara positiv?”

Nu har mina ben somnat och jag känner mig sned av mitt ljungbord. Jag tappar koncentrationen men fantiserar vidare hur intervjun egentligen borde ha varit. Jag menar, lite mera spektakulär om möjligt. Så jag tar om det från början.

Så sitter jag ner i min grop och glider sakta bort i ett behagligt meditationstillstånd. I en sorts salig hänförelse, hur nu det är. Efter en tid som känns oändlig, hör jag dunder och skratt. En stark hetta känns mot mina kinder. Ett ljus tränger genom mina slutna ögonlock. En svag parfymdoft når mina näsborrar. Så blir det tyst och stilla och jag öppnar försiktigt mina ögon.
Framför mig på gropens kant sitter en liten grönklädd varelse och dinglar med benen. Han tittar på mig med pigga nyfikna ögon, kärleksfulla och glada. Jag nästan hissnar när jag möter hans blick.
- ”Hej”, säger jag försiktigt. ”är det du som är Herren”? Ty trots att han är så liten skulle han gott kunna vara det med tanke på kraften som strålar ut från honom. Det börjar pirra och spritta i mig av glädje.
- ”Oh nej”, svarar han. ”Jag är bara en Herrens liten tjänare som susat hit för att prata med dig. Det låg ett meddelande om detta i min fax i morse. Jag har verkligen fått skynda mig för att hinna hit i tid.” Han ler så jag nästan smälter. Men nu är jag är. Var har du dina frågor?”
- ”Jo, eh, äh.” Jag känner mig lite ställd. Detta var inte vad jag hade väntat mig. Dessutom blir jag distraherad av att han är så vansinnigt gullig. ”Får jag fråga precis vad jag vill?”
- ”Visst, kör på du bara, så får vi se om jag sen svarar. Jag har fått vissa direktiv och restriktioner nämligen.”
- ”Var föddes du?”
- ”Jag föddes i oändligheten. Det var som en liten isfläck som bara blev större och större. Då var inte oändligheten så stor utan den rymdes inom en enda liten cirkel. I ett klot, skulle man kunna säga. Där växte jag med en obändig styrka. Först långsamt, sedan allt snabbare och snabbare. Snart nådde jag väggarna i klotet. De var elastiska och genomskinliga och mycket, mycket starka. Men till slut kunde de förstås ej stå emot min födelsekraft. Och så. Föddes jag med en enorm kraft och slungades ut åt alla håll. Ut i oändligheten i en rasande fart. Ja, ungefär så var det när jag föddes. Det var ganska härligt faktiskt.”
Här tystnar den lille varelsen, lägger benen i kors och ser på mig med en bekymrad min. ”Det gjorde nog ganska ont, tror jag. Det känns som så.”
Tystnad. Lång tystnad.
- ”Hur var det sen att växa upp?” Efter en lång stund vågar jag ställa frågan och låtsas att jag bara gör en helt vanlig intervju.
- ”Jo, det var ett fasligt arbete. Ingen rast, ingen ro, skulle man kunna säga. Dagens barn och ungdom, ja, även vuxna, förstås, skulle inte kunna förstå hur jag fick slita. Hela jag hade spridits ut i kosmos och skulle nu samlas ihop och dessutom bli till fast materia. Men liksom många av människornas barn, har jag fuskat lite.
För att det inte skulle märkas, jag kan nämligen vara mycket sträng om något är fel, för att lura mig själv, kom jag på ett mycket fiffigt sätt. Så fiffigt att när jag väl själv hade upptäckt det, insåg jag att det var genialt och helt riktigt. Jag lät sålunda materien bestå till nästan hundra procent av tomrum. Resten är lite vibrationer i olika frekvenser. Och nu. Nu kommer själva poängen. När så slutligen ni människor skulle få era fysiska kroppar för att kunna utföra själva slutspurten tillbaka till mig. Ja, då skapade jag era sinnen så fiffigt att ni luras till att tro att ni bara existerar i fast materia. När ni i själva verket är som jag. Är jag, en illusion, en…”
Jag skriver febrilt för att hinna med alla hans långa haranger. Det verkar nästan som om han skojar med mig ty då och då hör jag små glada fniss.
Plötsligt går solen i moln. Jag tittar snabbt upp för att se hur stort det är. Så går min blick tillbaka till gropkanten varifrån allt prat bubblade fram. Figuren är borta. Jag ser bara en grön liten prick som susar bort, upp mot himlen. Sekundsnabbt går det.
Så är allt som vanligt. Min huvudvärk, som är inne på tredje dagen, känns nästan olidlig. Kaffesuget börjar kännas i kroppen. Ett flygplan bryter tystnaden. Det är kallt. Dags att gå hem. Men en liten intervju fick jag i alla fall.

Välkommen

Att vandra på jorden är ett underbart äventyr. Att ha en hemsida är också ganska äventyrligt.
Här vill jag visa lite av mina målningar, både akvarell och olja, några textilier, lite mandalas plus några "sagor".

Jag skriver också lite om Tantra som är ett ännu större livs-äventyr även om mycket fattas att lära och upplevas.
Ty, blir man någonsin klar med sin "inre och yttre" resa? Jo, den yttre avslutar man ju när man "dör" och lämnar den fysiska kroppen.
Men den inre resan, själens resa, den fortsätter in i evigheten.

Och tur är väl det ty annars vore det ju jättetrist!